Archives Under "Sporta mitt liv om du förmår dig" (RSS)
hej igen
2 February 2009 | Känsla rakt upp och ned, Sporta mitt liv om du förmår dig, Vardagsbetraktelser | No Responses
Nej, jag skriver väl inte längre. Det har blivit så. Jag sysslar med sinneskaos, eufori, kärlek, handboll, studier, fiske, sex, mat, vin, vardagsangst, konversationer, drömmar, planeringar och livet i stället. Jag fyllde just 21, en siffra som blygsamt håller käft och egentligen inte säger någonting alls till eller om mig. Men jag hade ytterligare en fantastisk helg bestående av allt det uppräknade förutom handbollen, studierna och fisket. Ett år har passerat sedan jag smattrande sprang och for runt på Gracias gammelspanska gator, hög på vänskap, frihet och fernet. Ett år, sedan jag visste vart jag var på väg och vad jag skulle lämna. Nu är jag oförskämt lycklig, inser vad jag har men inte helt och fullt vad jag vill, bör och kan. Nej, det jag skriver är egentligen inte så diffust och förvirrat som det verkar. Jag har klart för mig att jag är lycklig och man skall följa lyckan. Omfamna den.
det både händer och fötter
21 June 2008 | Insikter, Sporta mitt liv om du förmår dig | 1 Response
Gjorde ännu ett sovmaraton idag. Trots att jag kom i säng i skaplig tid och faktiskt inte ens smuttade på en droppe alkohol på midsommaraftonen så vaknade jag vid 15 idag. Ätit frukost framför TV’n, väntat, navelskådat, funderat, beundrat klädhögarna på rummet och senare kapitulerat tillbaka till sängen och datorn.
Igår bjöd Per på pasta och lax med [edit],[edit 2] schalottenlök och soltorkade tomater i rosépepparkryddad vitvinsås. Det var en riktigt god midsommarmiddag och sen begav vi oss till Pers ekonomvänner där jag och en annan unghöna piskade på pojkarna i TP. Harry Martinsson och Aniara satt som smäck. Cyklade hem i natten och kände mig tillfreds förutom lite väl kalla ben och fötter. Någon påstod att det var så jävla varmt ute nämligen.
Jag kanske åker till Oslo.
kliva ur sandlådan
26 February 2008 | Barcelona, Existentiella Kriser, Sporta mitt liv om du förmår dig | 1 Response
Idag är det 11 dagar kvar i min lekpark. Försöker vara aktiv, inte sitta still, inte stanna upp utan leva leva leva tills livet tar slut. Men det gör väl inte det. Bara den melankoliska känslan som tränger sig på att allt tar verkligen slutslut och att jag aldrig mer kommer att ha det här tillbaka. Jag har väl rätt. Människorna, hemmet, tillvaron och det lättsamma i allt. Jaha, var det över nu? Sitt inte still, stå inte kvar. Rör dig runt. Hela havet stormar och om du står still så sjunker du. Schlagerkväll, labyrintpark, flyttstädning, picnick, barhäng med britterna från jobbet, åka metro, dricka rioja, äta glass med Gotland, fotografera mera, ost och kex och mera vin, packa pappas kappsäck, skura väggar, kamma dig, klä dig, diska, handboll, dricka kaffe, gå på bio, skratta, sena nätter, umgås, socialisera, handla mat, filmkvällar, utflykter, förenkla, dividera, multiplicera, roten ur. Fimpa tillvaron?
inom 11 dagars ramen:
hinna med, skynda på, sandlådan håller inte i sverige.
29 dagar
11 February 2008 | Insikter, Sporta mitt liv om du förmår dig | No Responses
Om 4 veckor flyttar jag till Sverige igen. Linköping blir destinationen och Bollnäs blir blott en mellanlandning. Jag chansar, jag kastar mig ut, jag provar - varför inte? Jag har väl inte riktigt lekt klart ännu men jag antar att man kan fortsätta lite smått när man väl är på hemmaplan. Det är väl egentligen däri allt ligger; att jag vill hitta hem. Det var längesen och det har varit otaliga omstarter ett tag nu. Det är väl inte så tokigt egentligen men det vore skönt att känna sig tillfreds någonstans. Jag vill ju nästan alltid ha allt. Det är möjligt att jag sänkt ribban litet och därmed insett en massa vettiga saker. Go figure.
och det var fest i dagarna de tre
6 February 2008 | Anekdoter, Medmänniskor, Sporta mitt liv om du förmår dig | No Responses
Jag vet inte var jag skall börja den här gången heller. Jag upplevde ett rent av fantastiskt firande av min 20-årsdag. Jag vågar nog påstå att det var många många herrans år sedan jag hade så roligt när jag fyllde. Kanske är det för att jag inte hade några förväntningar, kanske är det för att människorna här nere som jag haft nöjet att lära känna är så genomgoa och roliga typer, kanske är det för att jag fyllde jämt eller kanske är det för att jag är och har varit på ruskigt bra humör rent generellt. Det var impulsivt och enkelt. Jag önskade mig en pannkakstårta och det fick jag. Helgen kändes lång och varierande. Det var kalas i ordets alla bemärkelser.
Torsdagen som egentligen inte skulle firas alls blev påsmygen bakifrån och jag möttes av ett prickigt paket, en kram och en leende Köping-Anna när jag lät min trötta nuna se världen utanför sovrummet. På jobbet kom Jonaz med kalasbakelser, kex, spännande exotisk frukt och en födelsedagshälsning i virtuellt format. Mor, far och bror ringde förstås och lyckönskade på stora dagen. Många omfamningar senare sprang dagen iväg rätt snabbt. Jag kom hem och hade en förtjusande bukett blommor på bordet. Gotland - ni kan ni och fick mig åter att le. Fröken Mjölby hälsade på och gav mig “Anna-Karin’s Partypåse”. Detta med fest verkade vara ett genomgående tema hela helgen förresten. När Gotland kom hem struttade vi allihopa iväg upp mot Gracìa’s slingrande gator och många barer där vi tog en drink och hittade en ny favoritbar; Bambu. Dalarna slöt samman med oss efter många tydligen bristfälliga vägbeskrivningar och vi hängde där tills klockan slog sent.
Påföljande dag skulle det firas ordentligt. Denna gången grundade vi med lite fulgrogg jag och Marcus och sedan bar det av mot Bambu för cocktailorgie på Bambu. Där betalar man 4 euro för en killer cocktail i mysig miljö med trivsam inredning, skön loungemusik och faktiskt trevliga(!) katalanska servitriser. Det var White Russian, det var San Francisco, det var öl, det var Tequila, det var Strawberry Dauquiri, det var Mojitos, det var shots, Alexander, Sex on the Beach och denna förbannade Fernet som inte var “en liten en’”. Jag erkänner och står för det att vi, framförallt jag och Mjölby, blev lite väl dragna men är det fest så är det. Hade så sanslöst kul som man nu kan ha med halva Sveriges ortsbefolkning, svarta sugrör, röda draperier, ljuslyktor, peppar/salt, skeptiska spanjucker, vespaförare och krossade glas. Jag tänker inte gå in på fler detaljer men kan sammanfatta kvällen och hemfärden med ett lite onyktert WIIIIE.
Helgen hade egentligen inte ens börjat ännu fast det kändes som om att man fått betydligt mer än man förtjänat. På lördagen anordnade vi en kväll med tapas hemma på Maria Claret. Jonaz kom med glatt humör och cava som aldrig blev öppnad (we’ll save it for a rainy day). Det dukades fram baguetter, calamares, tacopizza, hummus, patatas bravas, tomat- och vitlöksröra, oliver, tortillachips, majskolvar, aioli, vitlöksbröd, små tonfiskpiroger och annat ihopplock. Detta avrundades med den vackraste och mest krävande pannkakstårtan som Barcelona har skådat. Efter många ilskna svordomar, envishet, kärlek och 2 timmar med stekpannan hade Moa lyckats skapa den med färgglada ljus och allt. Jag fick paket och hade an hell of a time. Pojkarna drack öl trots gårdagens utsvävningar och där mitt bland kulturkrockarna, dialekterna, skratten, dräpande kommentarer och god mat kunde jag bara konstatera att mitt kollektiv tillsammans med Mjölby, Dalarna och Jonaz är de bästaste Barcelona har att erbjuda just mig. Söndag spenderades med sovmorgon, tapasrester och filmkväll á la American Gangster. Utvilad och redo satte jag punkt för januari, tonåren och sade hej till februari och vidare.
Så, så här i efterhand under korkeken sitter jag och göttar mig i minnen och upplevelser. Come what may, jag har en bra känsla inför resten också.
tillbaka i sadeln - på snöplankan
25 January 2008 | Anekdoter, Barcelona, Medmänniskor, Sporta mitt liv om du förmår dig, Vardagsbetraktelser | 3 Responses
Med risk för att göra ett dagboksliknande inlägg med sedvanliga händelser och inplanerade events har jag nu fått för mig att berätta om vad som händer. Jag har gjort en ny nedräkning med big bang alldeles i början av mars. Tills dess skall jag krama musten ur det sista av den här flammande stadsmetropolen och livsbejakande äventyret som tog fart för snart 8 månader sedan. Det är kanske nu jag har som roligast; jag har hittat min grej. Det är inte de pulserande, högljudda clubbarna eller den stimmiga, folktäta Ramlan som drar i en Anna-Karin utan snarare strosande längs smågatorna, i parkerna samt gemytligt barhäng eller söndagssamkväm med mina nyvunna vänner och sedvanliga tokspån. Ni tror mig säkert inte men jag vill påstå att det sociala etablissemanget är på en helt annan nivå i Spanjuckland. Här umgås människor mer och den bakåtlutade attityden till morgondagen syns när man en kväll efter midnatt flanerar runt uppe i de gamla stadsdelarna och känner värmen, skratten, det eviga munvädret och lukten från en kombination av tapas, cigarettrök och öl sippra ut från barerna. I början här såg jag bara turister, vrångskallar till katalaner och en närmast kulturfattig storstad men mer och mer har jag lyckats trassla in mig språket, tänket, myllret och den inhemska mentaliteten. Och jag har börjat förstå.
Upprättandet av ett så förbannat trivsamt socialt nätverk här nere gör allt så mycket roligare. Det kommer vara vemodigt att lämna den här extentiella delsträckan mycket på grund av hur bra jag har kommit att trivas med kombos, kollegor och övriga nyvunna kontakter. Här i januari har vi hunnit med mycket och verkligen tagit vara på den gemensamma ledigheten i och med helger och kvällar. Färger; utforskande av bergsterrängen vid Tibidabo, kullerstenssaknande men iögonfallande vackra Sitges, Gaudìkreationen Parc Guell, vårat nya stamhak La Fourmi (Myran) och tyska Lidl där vi hittar det billigaste och fan inte bästa men i alla fall hyffsat vin på tetra, stora yoghurtar, grovt bröd och drickbart flaskvatten. Summan av kardemumman är att på paletten gör de olika kulörterna senare ett utomordentligt jobb med att sätta prägel på min tavla, inom mina ramar.
Januari är ännu inte slut heller - ikväll skall vi på sushibuffé och som jag har längtat. Magen skall stå i fyra hörn när man går därifrån annars har man gjort ett dåligt jobb. Eventuellt lite chupitos på det för att sedan ladda om inför resten av helgen. I morgon lurade jag på att ta mig till Parc Labyrinth d’Horta tillsammans med Mjölby och på söndag skall omnämnd fröken, Dalarna, Gotland och jag damma av utförsåkningen och fara till Andorra. Det blir en dag i skidornas eller som för mig i snowboardens tecken och förhoppningsvis lyckas jag tygla mig från att förfrysa, bryta eller ha sönder något. Till saken hör att jag saknar täckbyxor, vinterjacka, handskar och två säsongers snowboardåkning i benen. Det blir intressant och säkerligen djävulskt kul.
Salut!
enough is enough
9 January 2008 | Gnäll, Sporta mitt liv om du förmår dig | 1 Response
Hicka är ett djävulstyg. Tänk dig, du jobbar som kundtjänst och sitter därmed i telefonen hela dagarna. Detta innebär att du normalt sett kanske tar 30-40 samtal per dag men nu i januaritider reduceras detta till 10-20. Hur som helst - när du minst anar kan du få ett samtal och du blir då tvungen att stänga alla tramsfönster du har uppe på datorn med t.ex. episoder av Scrubs, MSN, internchatten där du diskuterar promiskuösa ämnen med dina kollegor, mailen, facebook, bloggen, DN eller vad du nu just då fördriver tiden med. Man får även skynda sig att tugga ur munnen från äpplet som man just bitit i, man får räta upp sig på stolen och väl redo gripa tag i penna och block likt en enträgen journalist som fått en 45 sekunders öppenhjärtlig intervju med Britney Spears. Lägg nu på en tvådagars bestående hicka till detta scenario. Förlusta dig i tanken att du sitter och hickar med jämna mellanrum samtidigt som du oroar dig för att få samtal från en bitter och stressad medelålders man helt utan sinne för humor och just då bli tvungen att öppna munnen i det ögonblick som en högljudd hick slipper ut från din glappkäft. Så ser min tillvaro ut just nu. Ännu har jag bara lyckats få två människor att skratta åt min enträgna hicka men ångesten som den ger mig är flertalet gånget värre än själva förudmjukelsen. Vanliga huskurer så som att dricka vatten, bli skrämd och stå på huvudet har varit verkningslösa (jag har iofs inte helhjärtat stått på huvudet ännu) men idag, ta i trä, verkar hickan ha gett med sig. Om djävulskapet jagar ifatt mig idag igen så kommer jag börja tro att jag har dragit på mig någon obotlig tropisk sjukdom. Hicka, vik hädan och håll dig där.
vinterfrid och pusseltillvaro
18 December 2007 | Sporta mitt liv om du förmår dig, Sverige | No Responses
Dan för dan. I alla fall för mig. På torsdag smäller det nu äntligen. Jag far över land och rike till moder Svea. I morgon blir det nog något av en hetsig dag med mkt fläng, packning och andra smärtfulla aktiviteter. Men jag ser fram emot att resa och att få se välkända ansikten där hemmavid. Jo, det var faktiskt hela 6 månader sedan jag och Rebeixa krängde på oss backpackerryggsäckarna och klev in på terminalen i Nyköping och bordade Ryan Air’s något skrangliga flygplan. Så det var ett tag sedan. Lämnade ett Sverige i full blom, missade min älskade höst och säkerligen en hel massa upptåg och anländer nu där igen för en 11 dagars snabbvisit under jul och nyår. Förhoppningsvis möts jag av ett inte alltför förbannat kargt och kyligt landskap och iaf någorlunda inbäddat i bomullssnö. Det skall bli.. intressant.
Just för tillfället sitter jag och fröken Anna (vår nya inneboende) på min säng och konverserar med de våra och lyssnar på musik som inspirerar till en djärv lap dance. Fröken har gjort sina löften men jag avvaktar och väntar tills jag sett hur festandet under de kommande två veckorna utvecklat sig.
Och allt det andra då? Jag vet inte. Men jag tror och har känslan av att dagar, veckor och månader framöver ser relativt ljusa ut. Kanske med ett major breakdown av separationsångest men det finns en nästintill trygg tillvaro att återvända till där jag vet att vi löser det. Och med vi syftar jag till kollegor, vänner och mysiga kombos.
Men mitt pussel blir aldrig klart.
tell me what you wish for my sweet love
26 November 2007 | Kommers, Sporta mitt liv om du förmår dig | 4 Responses
Då sparkade jag igång denna veckan också då. Det var med svårighet som jag lyckades skrapa ihop lite energi och motivation under gårdagen. Helgen var lång och vild - jag har nästan beslutat mig för att dra ned på helgaktiviteterna och flytta in i en skog någonstans där det är lugnt och skönt och där det finns inget att göra. På det viset slipper man syssla med dumheter så som att slarva bort sitt halvt gångna 3 månaders metro och busskort, man slipper komma hemskramlandes halv 9 på lördagsmorgonen och sova bort hela dagen, man slipper ligga som en annan dönick på söndagen och titta på fåniga romantiska komedier varvat med sömn och längtan efter honom och hans närhet.
Nu, efter att just ha varit på rast med min kollega och barcelonamamma Maria så har hon kungjort för mig att jag kommer att kunna få ett nytt metrokort eftersom det är kopplat till mitt ID. Hallelujah. Nu känns inte helgen fullt så jävlig längre. Jag kommer att minnas den som ganska rolig.. Lilla Dundret och jag bestämde oss för att besöka nattclubben Pacha i fredags men efter enträgna försök att ta oss in gratis och två otroligt envisa holländare som följde efter oss i säkert en halvtimme beslöt vi oss för att ta en taxi tillbaka in till Ramblan. Där yrade vi omkring, stötte på fransoser som säkert hade tagit både det ena och det andra. De skrålade ‘daaaancing queen’ då de hörde att vi var svenskor och vi pinnade så småningom därifrån illa kvickt. Efter det fann vi våran väg in till Jamboree där vi dansade och kom i kontakt med två trevliga men till en början lite skrämmande britter. Efter att jag litat tillräckligt mycket på magkänslan bestämde vi oss för att följa med till en bar någonstans men vi styrde om och gick hem till britterna som uppenbarligen var jävligt täta. Inte sett en finare lägenhet i Barcelona faktiskt. natten blev till morgon, vi socialiserade och blev erbjudna en dagstripp till London dagen därpå. Nej, hemgång var vår melodi och klockan slog 8.30 innan vi kom hem på lördagmorgonen.
Ja, nu är det en ny era på ingång. December betyder värmeljus i massor, glögg och pepparkakor från IKEA, duntäcket + anna-karin i en mysig kombination hemmavid, lite längtan, lite julklappsshopping, två gotlänningar med samlingsnamnet Keno och sedan dessvärre även hemgång för Sitges och Dundret.
Och, bara för att jag kan, tänker jag publicera en önskelista med både omöjligheter och realistiska ting. Jag verkar ha tappat tilltron till Tomten och en enkel barnslig tillvaro. Men man får ju önska för det.
Anna-Karin’s Önskelista Julen 2008
Nu vill ja efter den här uppsjön av ärlighet och egoism veta vad just du önskar dig. Rent generellt så känns det ofta som att jag skriver för tomma rymden. Är det så eller fintar ni mig bara?
Härliga måndag, härliga BCN metro och buss system, härliga kaffe som håller mig igång, härliga sallad i kylen, härliga kombos som ser till att jag lever upp lite om helgerna, härliga idomin läppbalsam. Jag är rädd att jag kommer verka religiös om jag fortsätter länge till.
end of the weekend
18 November 2007 | Barcelona, Iaktagelser, Sporta mitt liv om du förmår dig | 3 Responses
I helgen har jag hittills lyckats underhålla mig med;