Archives Under  "Känsla rakt upp och ned" (RSS)

hej igen

Nej, jag skriver väl inte längre. Det har blivit så. Jag sysslar med sinneskaos, eufori, kärlek, handboll, studier, fiske, sex, mat, vin, vardagsangst, konversationer, drömmar, planeringar och livet i stället. Jag fyllde just 21, en siffra som blygsamt håller käft och egentligen inte säger någonting alls till eller om mig. Men jag hade ytterligare en fantastisk helg bestående av allt det uppräknade förutom handbollen, studierna och fisket. Ett år har passerat sedan jag smattrande sprang och for runt på Gracias gammelspanska gator, hög på vänskap, frihet och fernet. Ett år, sedan jag visste vart jag var på väg och vad jag skulle lämna. Nu är jag oförskämt lycklig, inser vad jag har men inte helt och fullt vad jag vill, bör och kan. Nej, det jag skriver är egentligen inte så diffust och förvirrat som det verkar. Jag har klart för mig att jag är lycklig och man skall följa lyckan. Omfamna den.

och plötsligt varde det syre

Jag gjorde ett utkast till ett blogginlägg som jag döpte till “play it safe”, där behandlade jag hur människor agerar; huruvida de kastar sig in i skumpiga, branta och omtumlande situationer, om de så att säga “doppar tån i vattnet innan de slänger sig i” som det spanska uttrycket säger eller eventuellt inte vågar alls för att rädslan, oron, osäkerheten eller trygghetsträngtan är för stark. Nå, jag publicerade aldrig för jag argumenterade fortfarande med mig själv i frågan. När jag sen fått lite ordning på min ståndpunkt och lidit andnöd i åtminstone nästan två hela dygn blev hela tankegången korrupt genom att jag fick ett par ord.

Ord, förstår ni, visst jag förespråkar handling framför allt men ord har sådan kraft att de kan köra hela din kropp i tumlaren, söva dig så rofyllt, vackert och harmoniskt eller ge dig värsta sortens klaustrofobiska andningssvårigheter. Kanske är det för att jag är en hejare på betapet, kanske är det för att jag är en pretentiös språkerotika, kanske kanske kanske skall vi kalla mig en gudförgäten jävla romantiker.

teleporter

Det är för mycket tystnad nu. Jag tänker på dig. Jag blir alldeles leende och varm och nöjd och frustrerad när jag hör din röst. Det är för mycket tystnad nu. Dagarna blir för långa.

Så blev jag kvar där en kvart eller två under en morgon, intill en vägg av sten på Estacio Nord. Full av gråt och dig och tomhet och ängslan. Valde att stanna till för ett slag, tömmas helt, försöka förstå, för att sedan på nytt ta fart. Rätt och fel blir ju aldrig binärt, där finns för många nyanser av grått. Men jag går med på det så länge, fast det rent principiellt är en väldig kompromiss. En hopkrupen ensam sak av molande känslor, tårar och sorgsna ljud - där på stationen vid min kalla vägg av sten.

i huvudet på en ragata-karin

Som vanligt maler tankar av både den ena och det tredje slaget. Jag vet att tiden förflyter lite väl snabbt och har lätt för att återkomma till de vanliga filosofierna gällande tid och hur den är ett sjuhelvetes abstrakt påfund som rör sig bäst den vill. Hur krampaktigt jag än försöker styra, hinna med, prioritera och fördela tycks den ändå vara sju-åtta steg framför och låter sig inte omkullkastas eller kontrolleras trots ihärdiga försök. Dagarna tycks rusa, trots längtan efter framtida events, samtidigt segar sig timmarna fram då man kastar förstulna blickar på armbandsuret och suckar över den förbenade vardagen. Jag vet, detta är ett välkänt och vida diskuterat fenomen som brukar betecknas med den hurtiga frasen; ‘tiden går snabbt när man har roligt!’. Här nere får tidsfrågan en slags annan dimension känns det som. Kanske kan man konklusionera att rent generellt så är tillvaron här bra - och därmed går tiden undan. Eller är det rent av så att man ser tillbaka på redan passerad tid men en lätt nostalgiska ögon och därför tycker sig se att ‘det var bättre förr’. Möjligheten som också finns är att man sällan kan uppskatta nuet som något utomordentligt och jag vill nog därför slå fast att man inte inser hur jävla bra man har det när man är mitt i situationen. Trots insikterna och de dryga tankegångarna kan jag längta efter både gamla och nya perioder. Det är väl så här man inte skall tänka eftersom ‘man skall leva i nuet’. Det är klichéregn men jag hoppas ni plockar upp på ironin också.

På riktigt, det är måndag idag. Helgen har varit regnig och seg, förgylld med toffelkväll i sällskap med sambo och två andra svenska yrväder, hyresvärdinnans besök som innebar fixat avlopp, varmvatten och lite uppfräschning av köket samt många långa timmar med heman Hamilton. Dripp dropp, som det låtit både i kökskranen och utanför fönstret. Livet komponeras av dripp dropp.

FYI

Jag blir bestämt tvungen att dementera lilla mors påstående att jag inte skulle ha tid att skriva i bloggen. Det är snarare så att jag tror på prioritering. Jag menar, bloggen känner jag ju som min egen ficka medan kvällar och dagar i ledighet här nere måste tillbringas ute i det stora okända nyblivna hemmet. Claro. Självklart. Haha, fast jag vet inte om upptäckten av en box med Desperate Housewives räknas höra till bevis för vår äventyrsanda.

Hur som haver så är vi ute och strosar på gatorna ganska mycket. Hittat bl.a. till Make Up Store och Ordning&Reda (dörr i dörr iofs). Sen finns här fantastiska varuhus - El Corte Ingles är som NK fast utspritt här och där och lite maffigare nästan. Tro mig bäst du vill. Idag har vi legat på stranden och faktum är detta; vi är långt ifrån blekast. Säkerligen kan vi misstas för turister men vi gör ju vårat bästa för att inte förväxlas med sådana stereotypa modeller. Den nyinköpta stadskartan (som vi införskaffade efter insikten att vi inte förstår själva strukturen på denna staden) gör vi vårat bästa för att dölja och i metron nickar vi menande mot människor som enligt våra beräkningar och fördomar helt klart är just turister.

Men nu, mys med kombo.
Och för övrigt; jag är kär och känner mig som en mesig, känslig flicksnärta.

avslå, avslog, avslådd, slå av.

Min blogg känns som ett stort ikea glas (du vet sådant med ränder som alla har) fyllt med avslagen cola. Jag har inte haft något riktig motivation eller egentligen inte tiden till att ägna mig åt svammel. Jag urskuldar mig inför mig själv, heja.

Om endast 13 vansinniga dagar så far vi, jag och Rebecca. Känns inte alls som på riktigt att jag nu lämnar Gärdet, Bollnäs, Vallsta, Hälsingland, Sverige för en stad och en kultur jag inte ens upplevt förr. Men det lär bli ett äventyr. Om två onsdagar, den 4 juli, lyfter planet 7.30 från Skavsta med sikte på Girona, Barcelona. Det roligaste med det här infallet är att vi inte har något boende färdigt ännu. Men det löser sig, tror och hoppas vi. Eller rättare sagt, det måste ordna sig på något vis.

Sen två dagar efter ankomsten, den 6 juli så kommer IB betygen. Hoho, det lär bli en upplevelse utan dess like. Jag oroar mig inte egentligen - olikt mina andra klasskamrater så har jag inte drömt en endaste dröm rörande IB, betyg eller skolan. Retake vore ett misslyckande och det har aldrig riktigt varit min grej att ta så kanske ändå borde jag oroa mig lite. Fast inte just nu.

Just nu lever jag ist. fan med livet. Haft två lite jävliga dagar nu. Fick kliva upp 6 igår för att åka från Färila då plantsättarbussen med ett stycke karlslok avgick då och endast då. Pallrade mig till Bollnäs igen för ett sjukhusbesök och sedan mer städning av lägenheten. Åkte hem til Bogården igår - det var en afton i vånda och i argumentationens tecken. Moderlivet var på krigsstigen och jag kände mig som en rebellisk 14-åring igen. Så, i morse igen fick jag kliva upp 6 bara för att åka med lilla far den här gången till Bollnäs. Så nu sitter jag här, med sömnbrist, flyttkartonger, packångest, virvlande damm och snörvlig näsa.

Det blir norrut i eftermiddag igen för lite äkta kvalitetstid och sedan åker vi till blivande sambo Rebecca för midsommarfirande i morgon. Det ljusnar och det mörknar. Man får inte må så här bra. Jag vet det.

flanering for life

Jag finner inte orden. Jag finner mig själv sittandes på fönsterbrädan med odefinerat sällskap. Danzig mynnar ut ur CD-spelaren, den rå luften kyler mig och blicken strävar ut äver mitt Gärde. Jag är ensam i min frihet. Småler på insidan och tycker att det vore lämpligt att fixera den här tiden, den här känslan, bara för ett slag.

Gårdagen innefattade största alkoholintaget någonsin. Jag kunde stå, jag kunde gå, fokus låg på framåt och kravlöst. “Context is all.”. Jag har aldrig någonsin känt att jag inte behöver, inte borde, att prestationen eller valet inte spelar så stor roll. Nu har jag inget som håller mig, inget som kräver mig, inget som uppmanar mig. Trams, tänker ni. Brutal sanning, argumenterar jag emot.

Nya platser, nya ansikten, nya känslor, nya lärdomar, nya ambitioner, nya krav, nya situationer. Come what may. Just idag är det jag och världen.

fredagsvidunder

Jag har haft en underlig dag. Nej, jag tänker inte berätta om den. Kanske om vissa aspekter - det känns som om att livet ler åt mig just precis nu. Inte sådär varmt och stort utan sådär lite hemligt, i mjugg. Givetvis klagar jag inte. Tacksam får man vara. Njuta kanske. Möjligen tycks det udda när man står på tröskeln till 3 veckor av exams men tydligen så går det. Och gissa; jag tror att jag förtjänar det. Eller jag intalar mig att jag gör det.

Jag har en alldeles speciell vän. Jag kommer alltid att värdera och tänka tillbaka till våra kvällar/nätter med kaffe, DVD, poker, samtal och skratt med kärlek och lite sentimentalitet i ögat.

Där finns även en alldeles ny vän - och du får mig att längta.

Jag har busat idag. Illegala aktiviteter. Kanske litet besviken då jag hade väntat mig mer av det hela. Också, det börjar ljusna snart. Nattens famnar överger mig och där är jag; utelämnad inför en ny och märklig dag.