Archives for October 2007

in the city of blinding lights

Ibland får man känslan av att man vandrar omkring i en film. Antingen så är det en dåligt filmad b-rulle med amatörskådisar och intetsägande manus eller så hamnar man i en av dessa mönsterfilmer där alla delar faller på plats; där de tre enheterna tid, rum och handling lyckas nästla in mig i komplicerade, glädjande, tragiska, lustiga, skrämmande, informerande och allt för ogripbart sammanhängande dramer. Man strosar omkring där, på gatan ned mot något slags mål. Man passerar bouleentusiaster, uråldriga pensionärer och barn och hundar som leker sådär som de skall. På film har man något tankfullt i blicken och en väska nonchalant slängd över axeln. På film kan man leka med perspektiv, fokus, budskap och tolkning. Jag tenderar att glömma bort att man kan ändra inställningarna, flytta stativet eller klippa/infoga en replik. Men ibland känns tillvaron så som på film. Så länge den inte är svensk, eh?

informationsflöde

Flertalet lustiga saker rör om i tillvaron och Barcelona börjar äntligen äntligen kännas som vardag. Nåväl, det är väl mer eller mindre eftersom jag ännu inte börjat längta bort, framåt eller ens tillbaka. Juletider betyder Sverigebesök och faktiskt, det känns som att åka iväg på semester snarare än att komma ‘hem’. Missförstå mig rätt - jag är långt från hemma i Barcelona men ett trivsammare jobb, nya fantastiska kollegor och vänner, en lägenhet som blivit lite präglad av oss och känslan av lite rå och karg höst gör att turiststämpeln i pannan börjar blekna rejält.

Det händer massor av underliga saker på min blogg. Inläggen kommenteras av fantasifilurer som kallar sig själv impertinent absorption, merry kind och saucy supper (en sådan fantasi). Vad de efterlämnar sig är mestadels citat men med viss anknytning till min inlägg så jag antar och hoppas att jag inte är offer för spamm. Visserligen trevligt men jag känner mig iaktagen och blir därmed också ganska nyfiken.

Bland planerna nu står en fotbollsmatch, besök på Barcelona Zoo, bio, lite gröngröna parker runtom här i staden och massor av afterwork hours med både nya och gamla kamrater. Det som är fullständigt strålande är ju att jag får Sverigebesök snart igen - min stora kärlek här i livet och den enda som verkligen förstår sig på nätter, kaffe och skruf kommer ju hit över en helg med två andra flickor. Jag känner mig så äckligt genuint positiv över detta.

Annars då; jag hatar nog Arvidsjaur. Ser mig stället efterlikna Murmansk eller något annat avlägset ryskt och jävligt.

Och jag håller på att sticka - att göra ett turkost bandana var meningen men eventuellt kommer det inte att räcka runt huvudet. Bravo. Kreativiteten vet inga gränser.

jag vill inte sakna något

Jag har fått mig en ordentlig käftsmäll av höstens första förkylningsvåg och transformerats till en nasal tröttsak med konstant ont i halsen och aningen maskulin röst. Jag lovar, Rebecca tyckte sig höra en karl i porttelefonen igår när jag sade tack för att hon öppnade dörren åt mig. Så då blev det fart i hönsgården; Eva sprang och gömde sig och då jag kom upp för trappan tittade Rebecca försiktigt ut för att se vem det kunde tänkas vara. Ja, det låter faktiskt mer eller mindre som om jag har proppat igen halsen med en vinkork och ut ur den snoriga näsan strömmar något som iaf skall likna en tjejröst. Comhem kunderna bemöter mig ju iaf med samma hjärtliga attityd; “Ringde du från kommunens kundtjänst sa du?”. En herre föreslog honungsvatten och om jag hade åldern inne ett rejält glas whiskey och sedan tidig sänggång för att få ordning på de vitala delarna igen. Men nej, vi avrundade i stället kvällen med klorvatten med mystiska gröna prickar i. Delikat. Nej, vi behöver inte gå in mer på livsformen som vi odlat i vår tillbringare och ja, skadedjursbekämpare Erhardsson ryckte in och sanerade vattenbehållaren.

Rebeixa och Ragata-Karin (aka sambo 1 och jag) firar 3 månaders jubileum idag - eller igår om vi skall vara kinkiga. Vi kan egentligen inte stoltsera med mycket holabado men det känns som om vi lärt känna staden på ett respektabelt sätt ändå. Jag känner mig i dagsläget rätt inställd på att åka tillbaka hit efter en snabbvisit hem i jul men vi får se lite längre fram vad som händer. Jag vill ju som påpekat inte sakna något men visst fan är ju läget så ändå. Mest tankar upptar väl aset men avståndet till honom och en vardag känns omöjligt och frustrerande långt borta i både tid och rum just nu. Det var ett jävla påhitt det här med att hänge sig åt någon. Jag vet inte om man skall gå in för fullt för att stålsätta sig mot känslosamma risker d.v.s. vittra sönder till en bitter och ensam cyniker eller om man skall, så som jag gjort, släppa på garden och vara en plågad, känslosam längtare utan ens vett och reson kvar. Jag tror jag skulle behöva ett träd att hålla i eller något slags orakel att vallfärda till när tillvaron bara känns som ett dimmigt töcken. Ni vet de där stora blå oraklen i The Never Ending Story (som för övrigt var en favoritfilm under barndomsåren). Nåväl, jag vet att jag känner och det är väl ett livstecken. Det är ett helvete att känna.

Ett av mina träd där hemma, H, såg ju till att fylla år igår. Äntligen kanske hon kan börja bete sig efter sin rättmätiga ålder hon också (du skulle bara våga H). Ack och ve att jag inte kan vara där och fira ståhejet men som tur är får jag ju käfta lite med dig om bara ett par veckor nu igen.

That is that. Jag delar säng och måste därmed visa hänsyn till min sängkamrat. Därmed; sömn. Uh-uh. Kanske kan vara bra för mig.