Archives for December 2007

vinterfrid och pusseltillvaro

Dan för dan. I alla fall för mig. På torsdag smäller det nu äntligen. Jag far över land och rike till moder Svea. I morgon blir det nog något av en hetsig dag med mkt fläng, packning och andra smärtfulla aktiviteter. Men jag ser fram emot att resa och att få se välkända ansikten där hemmavid. Jo, det var faktiskt hela 6 månader sedan jag och Rebeixa krängde på oss backpackerryggsäckarna och klev in på terminalen i Nyköping och bordade Ryan Air’s något skrangliga flygplan. Så det var ett tag sedan. Lämnade ett Sverige i full blom, missade min älskade höst och säkerligen en hel massa upptåg och anländer nu där igen för en 11 dagars snabbvisit under jul och nyår. Förhoppningsvis möts jag av ett inte alltför förbannat kargt och kyligt landskap och iaf någorlunda inbäddat i bomullssnö. Det skall bli.. intressant.

Just för tillfället sitter jag och fröken Anna (vår nya inneboende) på min säng och konverserar med de våra och lyssnar på musik som inspirerar till en djärv lap dance. Fröken har gjort sina löften men jag avvaktar och väntar tills jag sett hur festandet under de kommande två veckorna utvecklat sig.

Och allt det andra då? Jag vet inte. Men jag tror och har känslan av att dagar, veckor och månader framöver ser relativt ljusa ut. Kanske med ett major breakdown av separationsångest men det finns en nästintill trygg tillvaro att återvända till där jag vet att vi löser det. Och med vi syftar jag till kollegor, vänner och mysiga kombos.

Men mitt pussel blir aldrig klart.

i’ll just remain cynical

http://www.zeitgeistmovie.com/

i know it’s not important

På måndagar känns alltid arbetsveckan så oändligt lång. Kanske är det för att man väntar på att något skall hända. Kanske är det för att min psyke överlastas med saker som jag vill och skall hinna med innan jag åker tillbaka till moder Svea om ganska exakt 10 dagar.

Jonaz; “Skriv så här: hejhej, jag sitter på jobb. Haha - vad kul.”
Ja, honom kan man alltid lite på. Sådana brighta och kreativa förslag får man då inte från vem som helst inte.

För övrigt väntar jag på besked från ett visst antal IB-kamrater, bolltrollare och andra mysiga lirare. Get to it!

Jag har fått en ny bäbis. Eller jag har köpt en, nästan direkt från Kina - med mellanstopp i Holland. Han är svart och ganska tjock men rymmer en himla massa kompetens och trevliga funktioner. Jag känner mig som prylbög litegrann men det gör inte så mycket. Han håller mig sysselsatt emellanåt och är lättare att sköta om än en krukväxt. Och vi vet ju hur det brukar gå för mig och de levande gröna… Erh, bruna.

I morse vaknade jag 04.00 efter en orolig nattsömn. Klev upp och städade garderoben, lyckades få på lite musik och satte mig sedan för en frukost i mörkret med ett par tända ljus. Jaha, kul att vakna i gryningen innan ens staden har gått och lagt sig. Det blir bakläxa på det där, din sopa.

jag och kinesen

Varje dag på väg till jobbet, när jag går till bussen eller metron, möter jag en långhårig kines. Den här kinesen och vad jag tror är hans syster jobbar i en av de många prylaffärerna där de på något underligt vis lyckats trycka in jordens alla de underligaste tingesten. Man kan hitta USB-kablar, bomullsrondeller, BH-ar, resväskor, rengöringsmedel, plastbestick, korgar, sängkläder, vattenpipor, lådor, köksredskap, tuggummin, ja todo faktiskt. Och alla dessa saker är inträngda på en yta av ungefär 5 x 8 meter. Vi kallar det lilla IKEA och applåderar dessa små tokbilliga prylbodar allt vad vi kan. Nåväl, tillbaka till den långhåriga kinesen och våra morgonvanor. Jag möter honom som sagt vareviga dag. Om vi går förbi varandra långt upp på gatan då vet jag att jag är sen till jobbet. Möter jag honom längre ned - då är det bara att trumma på och sluta strosa fram, filosoferande med huvudet och tankarna uppe i det blå. Häromdagen bytte jag och kinesen den igenkännande nicken mot ett försynt “Buenos dias”. Idag såg han nedstämd ut.

she wrote “That I can’t bring myself to throw away”

Jag vet inte om jag skall tacka min lyckliga stjärna eller spotta och svära åt eländet å mina kamraters vägnar. Ursprungligen var vi 5 i det svenska laget. Sedan blev en av oss befodrad till teamleader. Och så var de bara fyra. I tisdags kom bomben; två av oss fick kängan. Sen så var de bara 2 agenter. Nu jobbar jag och Jonaz kvar här för det svenska laget. Detta är hur det funkar i konsumtionssamhället. Köp och släng, anställ och avskeda, intressera sig för och tröttna. Det hela var så snopet. Bara pang på. “Vi har fått sparken!”. Jaha, sen då? man förstår ju att ett företag behöver gå med surplus. Men människan och dess benägenhet att ha känslor då? Det är sådana här saker som får mig cynisk och bitter. Det klär mig och min natur rätt dåligt.

kampanj; våga vägra metro

Jag har efter mitt missöde med plånboken bestämt mig för att bojkotta detta med metron. Tidigare i år gjordes ett halvdant försök men detta var mer eller mindre halvhjärtat. Men nu, [konstpaus] nya tider, möjligheter, ambitioner och förutsättningar. I somras var det den tryckande värmen där nere i den svarta jorden som plågade mig mest. Både smink och svett rann likt små vårflodar av mig och när man kom upp från underjorden stack det i ögonen av solen och det var lika tryckande varmt ute i det fria. Inte heller lyckades man orientera sig särskilt bra här i storstaden med detta ständiga metroåkande. Nej, bussen eller de traditionella apostlahästarna verkade som två mycket mer sympatiska alternativ på den tiden. Metron fick mig att associera till ett stort och mörkt, absolut luftfattigt kuvöshål.

Som jag ser det finns det egentligen bara en verklig och rättfärdigad anledning att ta metron och det är tid. Tunnelbanan är snabbsomfan. Man spar tid och det passar en sådan som mig. Det går att ta sig nästan vart man vill i stadsmyllret på ungefär 20 minuter. Annars så finns det väl viss potential i egenskaperna att det är relativt billigt och enkelt också men.. Om vi väljer att frånse detta och fokusera på det negativa i stället. Ja! Ris, kritik, öppenhjärtlig illvilja och djupt cyniska personliga åsikter!

Först och främst så är det där fortfarande varmt och jävligt. Vissa linjer värre än de andra men i regel så blir man svettig om man inte redan var det eller går omkring i höstklimatet iförd t-shirt. Detta med visst förbehåll för medvetna hyperboler. Sedan är det detta med människorna - jag tror halva Barcelona vistas nere i metrotunnlarna under morgonen. I synnerhet tiden då jag brukar fara till jobbet. Man tränger sig fram i de alldeles för långa passagerna och för att få sin plats i själva vagnarna får man låtsas att man är en buffel eller en stockholmare. Sen stängs dörrarna såvida inte någon stackare har fastnat emellan eller någon kroppsdel befinner sig för långt ut på perrongen och likt streck står man där och insuper befokningens ljuvliga svettlukt eller tungt överparfymerade kroppar. Vid vissa stationer är det kolossala omlopp av människor och då kan man innan de nya dundrar in passa på att stjäla ett hörn någonstans där man slipper bli tacklad från precis alla sidor. Så står man där, möter trötta spanska blickar, inspekterar människor, skor eller hela outfits och ser ut över det underjordiska landskapet. När man äntligen når sin station och inser att man faktiskt bara varit där inne ungefär 7 minuter har man ännu en händelserik upplevelse framför sig - ansluta sig till fårskocken och vallfärda ut; uppför trappor, nedför trappor, genom affischerade gångar, förbi dragspels eller gitarrspelande musiker, biljettspärren och slutligen - trappan som leder ut till den blå himlen. Har man riktig tur så har man blivit rånad under den här färden också. Faktum är att metron är genomsyrad av kriminalitet; tjuvar, människor som plankar (jadå - jag med), terroristbombare (alla vet vad som hände i London) och annat småfult folk. Jag har t.o.m. livs levande referenser att hänvisa till gällande detta med ficktjuvarna om du känner att du behöver lite mer tyngd i min hårda dom gentemot metron.

Jaha, så var var vi nu - det är varmt, trångt, farligt, illaluktande och kriminellt. Sedan tappar man helt perspektivet på vart man är och hur det ser ut där ovanför. Allt slödder färdas i metron också - åker man kvällstid får man gotta sig i kränkande kommentarer och detta eviga läppljud som man gör när man tillkallar sig katter. Här är det lite arbetarnas och slöddrets grej. Det där ljudet. Sedan är metrosystemet lite löjligt för om man förlorar sitt kort (t.o.m. sitt dyra 3-månaders) finns det uppenbarligen inte en möjlighet att få ett nytt eller att ens spärra det borttappade/stulna. Och man blir av med plånboken i metron, nämnde jag det? Hittegodsavdelningen är öppet mellan 18-21 och man kan bara ringa dit. Och själva kortet, en papperslapp som slits efter två veckor! Hallå - X-trafik gör detta bättre!

Så idag gillar vi bicing (www.bicing.com), bussen och långa promenader. Och att flight SK9919 flyger från Barcelona om 17 dagar.