Archives for January 2008

yeh-yeh-yeh

Jag vill uppbringa ett kollektivt TACK för gratulationerna i och med min 20-årsdag!

Same ol’ Anna-Karin though.

Ikväll korkar vi upp cavan, sprättar ölen eller ler förtjust åt den snuskigt goda drinken som ställs fram.

wikipedia definerar; “adolescene” and/or “teenager”

“In common usage around the world, “adolescent”, “teenager”, “teen”, “youth”, “young adult”, “youngster”, “young person” and “emerging adult” may be considered synonyms - although the term ‘teenager’ is an artifact of the English counting system, something which does not occur in all languages. The Oxford English Dictionary cites the first usage of the term to a Popular Science Monthly issue of April, 1941, “I never knew teen-agers could be so serious.” In sociology, adolescence is seen as a cultural phenomenon for the working world and therefore its end points are not easily tied to physical milestones. The time is identified with dramatic changes in the body, along with developments in a person’s psychology and academic career. At the onset of adolescence (often referred to as ‘puberty’), children usually complete elementary school and enter secondary education, such as middle school or high school. A person between early childhood and the teenage years is sometimes referred to as a pre-teen or tween.

As a transitional stage of human development, adolescence is the period in which a child matures into an adult. This transition involves biological (i.e. pubertal), social, and psychological changes, though the biological or physiological ones are the easiest to measure objectively.
The ages of adolescence vary by culture. The World Health Organization (WHO) defines adolescence as the period of life between 10 and 19 years of age.[1] In contrast, in the United States, adolescence is generally considered to begin somewhere between ages 12 and 14, and end from 19 to 21. As distinct from the varied interpretations of who is considered an “adolescent”, the word “teenager” is more easily defined: it describes a person who is thirteen to nineteen years of age. During this period of life, most children go through the physical stages of puberty which often begins between the ages of nine and thirteen. Most cultures regard people as becoming adults at various ages of the teenage years, often at the age of eighteen.”

Direkt rippat från wikipedia.org

aftonbladets jävla plus

Aftonbladet skriver om att skaffa en omplaceringshund och vidare hur man skall gå till väga och vart man skall vända sig. Ja, jättebra - artikeln intresserade mig och det kanske dels för att jag har sedan tidigare smått börjat planera att jag någon gång i framtiden skall ha hund. Nåväl, so far so good. Men när man klickar sig in på artikeln möts man av rubrik, underrubrik och en inledning till den här artikeln. Så ja, merparten av alla goda själar som hypotetiskt skulle vara intresserade av att skaffa sig en omplaceringshund och får tanken väckt av att aftonbladet skriver om det kan alltså inte läsa artikeln. För att göra detta måste man alltså skaffa en plustjänst där pengarna går (så vitt jag vet) oavkortat till Aftonbladet. Jag ser det lite som om att man skall behöva betala en avgift för att faktiskt få skänka pengar till en hemlös eller donera till någon organisation.Harregud, det här är sådant som får mig att vilja bojkotta allt läsande på Aftonbladet till fördel för DN och Expressen men då dagarna är långa och samtalen få lyckas man alltid hamna där ändå. Nåväl, jag kanske fånar mig som ens ödslar energi på detta men jag förstår inte hur man kan göra en artikel som faktiskt kan idka välgörenhet till en plusartikel. Okej för reseguider, avslöjande eller på något vis värdesatta listor eller tips men inte detta;

Läs artikeln!

Väl?

skål, för jag är fortfarande ung och lite naiv

“Det finns inget så ynkligt som en ung cyniker, för han har gått från att intet veta till att intet tro.”
Maya Angelou 1928

tillbaka i sadeln - på snöplankan

Med risk för att göra ett dagboksliknande inlägg med sedvanliga händelser och inplanerade events har jag nu fått för mig att berätta om vad som händer. Jag har gjort en ny nedräkning med big bang alldeles i början av mars. Tills dess skall jag krama musten ur det sista av den här flammande stadsmetropolen och livsbejakande äventyret som tog fart för snart 8 månader sedan. Det är kanske nu jag har som roligast; jag har hittat min grej. Det är inte de pulserande, högljudda clubbarna eller den stimmiga, folktäta Ramlan som drar i en Anna-Karin utan snarare strosande längs smågatorna, i parkerna samt gemytligt barhäng eller söndagssamkväm med mina nyvunna vänner och sedvanliga tokspån. Ni tror mig säkert inte men jag vill påstå att det sociala etablissemanget är på en helt annan nivå i Spanjuckland. Här umgås människor mer och den bakåtlutade attityden till morgondagen syns när man en kväll efter midnatt flanerar runt uppe i de gamla stadsdelarna och känner värmen, skratten, det eviga munvädret och lukten från en kombination av tapas, cigarettrök och öl sippra ut från barerna. I början här såg jag bara turister, vrångskallar till katalaner och en närmast kulturfattig storstad men mer och mer har jag lyckats trassla in mig språket, tänket, myllret och den inhemska mentaliteten. Och jag har börjat förstå.

Upprättandet av ett så förbannat trivsamt socialt nätverk här nere gör allt så mycket roligare. Det kommer vara vemodigt att lämna den här extentiella delsträckan mycket på grund av hur bra jag har kommit att trivas med kombos, kollegor och övriga nyvunna kontakter. Här i januari har vi hunnit med mycket och verkligen tagit vara på den gemensamma ledigheten i och med helger och kvällar. Färger; utforskande av bergsterrängen vid Tibidabo, kullerstenssaknande men iögonfallande vackra Sitges, Gaudìkreationen Parc Guell, vårat nya stamhak La Fourmi (Myran) och tyska Lidl där vi hittar det billigaste och fan inte bästa men i alla fall hyffsat vin på tetra, stora yoghurtar, grovt bröd och drickbart flaskvatten. Summan av kardemumman är att på paletten gör de olika kulörterna senare ett utomordentligt jobb med att sätta prägel på min tavla, inom mina ramar.

Januari är ännu inte slut heller - ikväll skall vi på sushibuffé och som jag har längtat. Magen skall stå i fyra hörn när man går därifrån annars har man gjort ett dåligt jobb. Eventuellt lite chupitos på det för att sedan ladda om inför resten av helgen. I morgon lurade jag på att ta mig till Parc Labyrinth d’Horta tillsammans med Mjölby och på söndag skall omnämnd fröken, Dalarna, Gotland och jag damma av utförsåkningen och fara till Andorra. Det blir en dag i skidornas eller som för mig i snowboardens tecken och förhoppningsvis lyckas jag tygla mig från att förfrysa, bryta eller ha sönder något. Till saken hör att jag saknar täckbyxor, vinterjacka, handskar och två säsongers snowboardåkning i benen. Det blir intressant och säkerligen djävulskt kul.

Salut!

idag sågar vi; varmvattenberedaren!

Verkligen kul. Astrevligt. Innan jag fortsätter med bitterheten och frustrationen angående vår varmvattenberedare vill jag bara förklara för alla att man bor i stenhus i Spanien. Stenhus - för att hålla värmen borta om sommaren och tydligen för att kyla ned skiten rejält under de få men bitande vintermånaderna. Visst, en del har element eller infravärmare men vi snåla svenskar tror på delad kroppsvärme och ordentliga kläder. Duntäcket har varit min heliga bundsförvant - se, jag t.o.m. personifierar det.

Hur som helst - förstå att en varm dusch, hett diskvatten eller bara lagom uppvärmt vatten att tvätta händerna eller ansiktet i är ordentligt uppskattat. Egentligen inte, man har nog försummat varmvattnet och dess gasförsedda beredare en hel del men när nu skiten slutade fungera häromkvällen la sig ett moloket, grådisigt moln över hela lägenheten. Fröken Köping går omkring muttrandes och jag undviker all kontakt med vattnet och staplar därmed disken i en balja och stämplar den som ett framtida projekt. Vi tröstade oss med popcorn och filmen He Was A Quiet Man under gårdagskvällen när vi konstaterade att hyrvärdinnan inte tänkte svara i telefonen och heller inte ringa upp tydligen. Jag antar att man är väldigt bekväm och van vid att saker fungerar som de skall. Vi “civiliserade” skitungar är ju vana vid det moderna, effektiva och förenklade boendet. Nu ber jag stilla för mig själv att Fru Hyresvärd skall förmå sig att svara idag annars får jag vänja mig vid tanken på att koka upp gigantiska mängder vatten för att försöka behålla någon slags hygien de närmaste dagarna. Dripp dropp.

lightbulb

Jag har bestämt mig. Nu vet jag vart jag skall. Någonting annat kallar och lockar mig. Jag börjar bli färdig med den här etappen. Det känns så bra att veta. Det är dags för en ny countdown. Tänk tänk tänk om jag hittar hem nu. Tänk om detta blir alldeles rätt och riktigt. Jag har en bra magkänsla för detta. Och annars är det faktiskt inte hela världen - det är en lärdom jag fått av livet de senaste 7 månaderna. Inte hela världen. För världen sträcker sig längre än så.

Den enkla tillvaron har flytit på bra. Den tenderar att göra det. Allt det roliga, upptågen, anstormningen av ny bekantskaper och upplevelser slutar inte här. Inte på långa vägar. Up up and away! Jag vet nu.

enough is enough

Hicka är ett djävulstyg. Tänk dig, du jobbar som kundtjänst och sitter därmed i telefonen hela dagarna. Detta innebär att du normalt sett kanske tar 30-40 samtal per dag men nu i januaritider reduceras detta till 10-20. Hur som helst - när du minst anar kan du få ett samtal och du blir då tvungen att stänga alla tramsfönster du har uppe på datorn med t.ex. episoder av Scrubs, MSN, internchatten där du diskuterar promiskuösa ämnen med dina kollegor, mailen, facebook, bloggen, DN eller vad du nu just då fördriver tiden med. Man får även skynda sig att tugga ur munnen från äpplet som man just bitit i, man får räta upp sig på stolen och väl redo gripa tag i penna och block likt en enträgen journalist som fått en 45 sekunders öppenhjärtlig intervju med Britney Spears. Lägg nu på en tvådagars bestående hicka till detta scenario. Förlusta dig i tanken att du sitter och hickar med jämna mellanrum samtidigt som du oroar dig för att få samtal från en bitter och stressad medelålders man helt utan sinne för humor och just då bli tvungen att öppna munnen i det ögonblick som en högljudd hick slipper ut från din glappkäft. Så ser min tillvaro ut just nu. Ännu har jag bara lyckats få två människor att skratta åt min enträgna hicka men ångesten som den ger mig är flertalet gånget värre än själva förudmjukelsen. Vanliga huskurer så som att dricka vatten, bli skrämd och stå på huvudet har varit verkningslösa (jag har iofs inte helhjärtat stått på huvudet ännu) men idag, ta i trä, verkar hickan ha gett med sig. Om djävulskapet jagar ifatt mig idag igen så kommer jag börja tro att jag har dragit på mig någon obotlig tropisk sjukdom. Hicka, vik hädan och håll dig där.

rosa sidenband och ambivalens

Så, nu har även jag varit en sådan som misshandlat min blogg. Likt ett hjälplöst barn har den blivit lämnad i sticket av en oansvarig tonårsmorsa som hellre flänger runt, träffar vänner och leker med verkligheten. Nåväl, det hör till saken att jag efter Sverigevisiten behövde lite tid för att landa här i Barcelona - känna mig för, göra mig hemma igen, jaga ikapp mig själv och få ordning på känslor, jobb, fritidsaktiviteter, vänner och allmän vardag. Det har gått sådär och jag vet faktiskt inte hur jag skall formulera mig den här gången. Nåväl, ovettighetsbloggen och ärade bloggvänner, jag tror att jag är tillbaka i den här sfären.

Det var lite för bra att hälsa på i Hälsingeskogarna. Lite för bra att få spendera massa mycket av för lite tid med favoritkarlsloken, familjen och de få men kära vännerna som jag hann med att träffa. Det var lite för hemmakärt och trivsamt att pulsa omkring i decimeterhög snö, sitta framför moderlivets öppna spis och dricka glögg, åka bil och diskutera de mest ovärdsliga saker, slötitta på svensk TV och turista runt i fäderneslandet lyssnandes till svenska språket, tystnaden och känna avsaknaden av stadspulsen. Utöver det så hann jag med att bli förkyld och få feber, fira nyår och leva spartanskt helylleliv i stugan.

Timmarna på Arlanda innan jag åter begav mig från Sverige var långa, ensamma, förvirrade och sorgsna. Jag ville i detta då inte alls åka därifrån. Jag ville helst ringa upp honom och säga att “Nej, jag skiter nog i Barcelona - vad gör du ikväll, kan vi ses och låta allt vara enkelt och bara bra?”. Så. Men nu är jag ju en ansvarig ung kvinna. Jag har plikter och oavklarade saker kvar. Jag är inte riktigt färdig med den här staden ännu. Ändå drar jag åt så olika håll som det är just nu. Inte ens hunnit gå en vecka här nere men faktiskt så har färgen börjat komma tillbaka till staden jämfört med det gråa regnet mot kalla trottoarer och det för mig värdelöst oviktiga i tillvaron som mötte mig kvällen då jag landade. Efter helgens strapatser uppe i Tibidabo, kvällsmyset med mina sambos och återvändandet till det trivsamma jobbet på Apple känns det faktiskt uthärdligt. Jag tycker om Barcelona - det är fantastiskt. Men jag vill inte så mycket längre. Jag är snart färdig.

Jag har lust att studera på universitetet. Jag har lust att flytta till en svensk stad. Jag vill vara närmare de som betyder mest för mig. Jag vill ha en egen lägenhet som jag får inreda och bo in mig i.

Jag har rosa sidenband som binder mig till Sverige.

Framtiden är ett evigt dilemma. Kanske. Jag vet inte. Varför går det inte att få allt? Ambivalens var ordet.