Archives for February 2008
eight more to go.
29 February 2008 | Existentiella Kriser | No Responses
Idag känner jag mig inte så jävla viktig. Senare skall jag dricka rioja och kramas med Jonaz. Alla gånger.
Multipartner kan suga min häl om de inte ger mig mina pengar snart.
Det svåraste är nog inte att säga hej då. Det svåraste är nog tiden innan man säger hej då när man lider separationsångest och vansinneskänslor av slaget rätt-fel, ut-och-in, aldrig-mer, förlorad tid, memorykravaller och tidshysteri. Med ögonbindel behöver man en hand, en lukt, ett snöre att följa eller en känsla att lita på.
i love you transaktionstraktet
28 February 2008 | Gnäll, Vardagsbetraktelser | 3 Responses
Mitt LaCaixa kontokort är som en trotsig problemmakare till tonåring, som en uppnosig liten fjant som lärt sig svåra ord och göra sig allt för att försvåra min tillvaro. Det är som bottenskrap, som falukorv, som ett otämjt djur som ser väldigt oskyldigt ut men i själva verket bits, är totalt oresonligt och bara allmänt jävligt mot den som kommer för nära. Jag har fått byta mitt kontokort cirkus 7 gånger under min vistelse här nere. Har jag inte tappat bort det så har skiten blivit stulen, jag har knappat in fel kod eller som allra vanligast, avmagnetiserat. Det senare har jag väl egentligen mig själv att skylla men det här har aldrig varit ett problem för mig tidigare. Så nu senast igår då jag skulle fylla på telefonen (vilket man gör i bankomaten här nere) så satte sig kortet på tvären igen och fick något illmarigt och ondeskefullt blicken. Efter ha fått vänta säkert en minut på resultatet från påladdningen av telefonen så hostar den jävla besserwissern ut kortet och kläcker med versaler ur sig; TRANSAKTIONSTRAKTET FÖRFALLET. Va? Jag provade igen (ja, det var rätt kod) och samma vrånga helvete en gång till. Kan någon förklara “transaktionstraktet” eller skall jag gå in på den katalanska banken och köra mitt vanliga “Jag har problem med mitt kort. Nej, jag vet inte. Kan du hjälpa mig? 2 euro för ett nytt kort? Okej, tack. Adjö.”. Jag hade behövt ringa igår. Först till Gotland och sedan till Aset. Jag kände verkligen att jag behövde det. Därmed är jag väl totalt urbaniserad och får spel när saker inte fungerar som de skall och jag därmed inte kan använda min livsviktiga device mobilen. Idag skulle jag behöva ringa ännu mer. Till gas, vatten och el företagen för att förklara på halvknacklig spanska att jag minsann vill flytta mina räkningar till en annan person. Jag gillar inte nämnvärt att göra vuxengrejer på spanska. Faktiskt.
kliva ur sandlådan
26 February 2008 | Barcelona, Existentiella Kriser, Sporta mitt liv om du förmår dig | 1 Response
Idag är det 11 dagar kvar i min lekpark. Försöker vara aktiv, inte sitta still, inte stanna upp utan leva leva leva tills livet tar slut. Men det gör väl inte det. Bara den melankoliska känslan som tränger sig på att allt tar verkligen slutslut och att jag aldrig mer kommer att ha det här tillbaka. Jag har väl rätt. Människorna, hemmet, tillvaron och det lättsamma i allt. Jaha, var det över nu? Sitt inte still, stå inte kvar. Rör dig runt. Hela havet stormar och om du står still så sjunker du. Schlagerkväll, labyrintpark, flyttstädning, picnick, barhäng med britterna från jobbet, åka metro, dricka rioja, äta glass med Gotland, fotografera mera, ost och kex och mera vin, packa pappas kappsäck, skura väggar, kamma dig, klä dig, diska, handboll, dricka kaffe, gå på bio, skratta, sena nätter, umgås, socialisera, handla mat, filmkvällar, utflykter, förenkla, dividera, multiplicera, roten ur. Fimpa tillvaron?
inom 11 dagars ramen:
hinna med, skynda på, sandlådan håller inte i sverige.
what-to-do
26 February 2008 | Existentiella Kriser, Funderingar | 1 Response
Nu är jag vid det där ständigt återkommande stadiet där jag funderar, väger för och nackdelar, värderar och senare även bestämmer hur närmaste framtiden kommer se ut sådär på ett ungefär. Det är någon okänd mekanik i mig som gör att jag har en passion för listor och planering. Sedan om dessa saker alltid är ordentligt genomtänkta eller någonsin blir utförda till 100% är en annan femma men på något sätt får de mig att känna att jag har kontroll på situationen. Detta med kontroll har tidigare varit väldigt viktigt - ni som känner mig sedan långt långt tillbaka vet hur jag brukade styra mitt liv med järnhand. Ni som är nyare bekantskaper tycker nog snarare att jag har en ganska laid back inställning, lite mer “vi får se, det ordnar sig” eller rätt och slätt sådana där “mañana mañana moves” som kan vara både irriterande och lugnande. Nu är jag någonstans där i mellanrummet fast om jag skall vara helt sanningsenlig snarare lite mer lutad åt det senare nämnda. Det tycks enklare att inte ha full kontroll över sig själv, vad man vill/känner/tänker/tror och allra helst vad man gör. Enklare och jag känner mig fan så mycket gladare även om jag kanske presterar mindre och jobbar under min kapacitet. Det har varit en viktig tröskel för mig att komma över. Nu gäller det bara att inte bekymmersfritt och lättvindigt dansa för långt utan att landa på lagom. Fast det är jävligt tråkigt. Det extrema tilltalar mer men jag har känslan att om jag vippar för långt åt endera hållet så gör jag mig själv illa igen. Det är svårt med lagom, speciellt för någon som jag som helst av allt vill trycka upp en paroll, ett budskap med texten “Varför ha begränsningar?” i ansiktet på alla som tvekar eller tvivlar. Jag fortsätter jobba på saken; vänja mig mer vid ord som “tillräckligt” och “ungefär” eftersom jag märker att det gynnar mitt välmående. Eller hur fan skall jag veta det?
insikt
21 February 2008 | Uncategorized | 1 Response
Jag har egentligen inte reflekterat över det förrän nu, men det slog mig att jag egentligen inte trivs med min blogg. Det blir konstlat och fel, inte alls det jag känner och vill ha sagt eller bara ur mig. Det blir med ständig medvetenhet om andras förståelser, funderingar, domar och reaktioner. Jag vet inte vad jag vill ha ut av att skriva heller - men något är det väl. Det är inte jag i alla fall. Jag sträcker mig längre än till anekdoter, finurliga formuleringar och den evigt genomsyrande och kommunicerade av känslan att “allt-är-bara-bra,-tack-själv-då”. Ni läser ju, alla ni som på något sätt är del av min tillvaro nu, varit tidigare eller kanske kommer bli. Ni filtrerar det intressanta och det som passar in i era mallar och jag sitter här och funderar vad jag kan skriva, vad jag i min tur måste filtrera. Jag skriver visst för både min och andras skull, det förnekas inte. Men att behöva känna kravet att vara selektiv pga. vänskapsögon, mammaögon, bekantskapsögon och andra kritikerögon - det gör mig bara ännu mer beige. Och reserverad och missförstådd och ensam och vanlig eller ovanlig.
Jag läste texter av två människor som inspirerade. De skrev med mindre restriktioner, pretentioner och varsamhet. Och jag kunde inte sluta läsa.
Det ligger nog i min natur att inte låta människor komma för nära så därför förväntar jag mig ingen förändring i tonen på bloggfronten. Men jag är medveten och nu är även ni. Ni vet inte vad som försigår. Det handlar bara om att filtrera.
Anton Hellström, vad sägs om en date 9/3?
stadsdelen som gud och Gaudí glömde
20 February 2008 | Uncategorized | No Responses
Klockan slår tidig kväll, kollektivet samlas för att i gemensam trupp färdas ned till det mytomspunna Raval för att sluta samman med Dalarna vid hans närmaste metrostation. Det vankas filmkväll i horkvarteren. Ännu hade de 3 vännerna och Anna-Karin inte besökt Dalarnas knarkarkvart i det här olustiga området men nog hade de hört röster i vinden som skvallrade om dess hotfulla gator, invånarnas dvs. pakistanarnas dagliga bombhot och även vampiga Lola Bonita med hes mans-kvinno-hybrid-röst och nätstrumpbyxor som enligt rykten tar både din oskuld och plånbok. Det skvallras om att Raval blivit mer gästvänligt med åren - i regnet, i mörkret, med bedömande glåmande blickar riktade mot sig igår verkade det onekligen som om någon wannabe-Martin-Luther-King gjort en egen version på stadsdelen Raval och därmed målat upp ett drömscenario som var långt från den aktuella verkligheten.
Dalarna mötte aldrig upp de tre vännerna vid metron. Detta till större delen på grund av ett missförstånd men kollektivet som då började spekulera i herrns adress och hur man skulle ta sig dit fick en allt tydligare snedtändning på Raval och började tänka i banorna “hemma-i-Gracía” och “fotboll-på-bar”. Vidare började de leta sig bort mot Dalarnas hem, lyfte på hatten inför ortbefolkningen och undvek att möta deras blick, för att senare få ingången till svensken och säkerheten blockerad av en brandbil och sura katalanska brandmän. Där stod de, diskuterade huruvida det verkligen var vännens portingång och om det hade hänt något med honom eftersom han inte hade mött upp dem. Sirener började tjuta på en gata i närheten och snart rullade ambulansen in på den lilla, långt från pittoreska, gatan. Vännerna började på allvar bli lite oroliga men då senare en ung kille med framsträckta händer och en ackompanjerande kvinna leddes till ambulansen började de lugna sig. Tänkte att det var säkert bara två knarkare som fått åka in till doktorn. Äntligen ringde Dalarna och kollektivet blev hjärtligt välkomnade in i hans lilla etta på våning gatan(!) som stank av mögel. Dalarna levde! Han lägenhet var fin men de tre vännerna och i synnerhet Anna-Karin var redan i chocktillstånd över grannskapet.
Lilla Sverige, där i det lilla skrymslet på en fientlig gata i Raval, Barcelona kopplade bort sinnevärlden och försjönk snart i en film. Allt var lugnt och ganska fridfullt om man frånsåg högljudda röster och rökhosta som trängde in genom antingen de tunna väggarna eller den 3 cm stora glipan mellan golvet (gatan) och dörren. 1 timme gick och en röklukt hade börjat sippra in i lägenheten. Det var inte direkt så att svenskarna flög upp ur soffan för hey, det luktade ju redan jävligt men så småningom var den lite söta, rökelseliknande doften för påtaglig och Dalarna stack ut huvudet genom dörren för att se vad som försigick. En våning upp i huset alldeles intill kom det rök och man såg hur det flammade där inne. Folk började vallfärda in i gränden och spanjuckerna tjattrade om fuego, ropa, bomberos och idiotas (eld, kläder, brandmän och idioter). Tydligen hade någon riktigt halvsju försökt torka kläder och detta hade tagit eld (två gånger). Hypotetiskt var brandmännen inkompetenta och det återantände eller så provade de som bodde där tydligen att torka kläderna på samma sätt igen. Kollektivet från Sant Antoni Maria Claret 14 tog sin jackor och erbjöd stackars Dalarna att flytta hem till dem nu genast men han skulle bestämt vara en hårding och avböjde. Det var en redig kväll i Raval. Det var bekymmersfritt hela vägen till metron och efter att ha sammanfattat kvällens händelser och klivit upp ur underjorden hemma i Gracía fortsatte konstigheterna. Det hörs två högljudda smällar uppifrån en byggnad som kan likväl ha varit gevärsskott som en ordentlig sista april smällare á la thunderking. För fan. Inte här också?
bena benade benat
18 February 2008 | Iaktagelser, Jobbet, Vardagsbetraktelser | No Responses
Haha; Jonaz, min vän och högre hand här på kontoret sysslar med en riktig sötsak. Han säger till sina kunder titt som tätt att “vi får bena i det”, “jag skall bena i det åt dig”, “jag benar litegrann i det..” osv. haha, och jag skrattar till varenda gång jag hör det. Nu sitter han här mitt i en beställning och är sådär rolig igen. Han benar i ett leveransdatum åt en kund. Benar, som i fisk skulle jag tro! Hoho - bena i det du mein Freund!
hobbyresenärens guide i storstadsmetropolen
18 February 2008 | Barcelona, Kommers | No Responses
Det är jobbigt att vara turist. Eller låt mig omformulera; det är inte så jobbigt att vara turist men att vara halvt guide och halvt turist i sin “egna” stad är fan lite jobbigt. Morsan galopperar fram, vill helst gå genom hela staden och om det beror på upptäckarlusta eller avsmak för metron är ännu ouppklarat. Hon får inte alltid sin vilja igenom och antagligen kompromissar vi väl lite eller ganska mycket bägge två. Det är kul att ha besök och det känns nog faktiskt vettigt att avrunda vistelsen med lite kultur och sevärdheter.
När helgen hoppade igång här i fredags besökte vi först Boquerìan som är en stor marknadsplats för livsmedel nere vid Ramblan. Därefter struttade vi in i det som känns som ett kriminellt och våldtäktsbenäget område, Raval, där vi hittade en någorlunda restaurang. På kvällen spelade vi fyrmansvist med Gotland och oj vad norrland dängde på ö-borna. Annars har helgen ägnats åt Gaudís Parc Guell, hans Casa Batlló, Picassomuseet, lite shopping, Montjuic och OS-stadion, sushibuffé, fika på Starbucks, Barrí Gotico, Barceloneta, stranden och inhemsk paella. Och jag har faktiskt hunnit med att gå på bar med Moa och Marcus samt “spelat tv-spel’s Mario” på datorn med Mojsan och litet annat som hör till när det är helg. Det enda jag känner att jag är missat är en överdrivet lång sovmorgon, schlagerkvällen på Edda och den sedvanliga söndagsfilmen. Men det kommer fler helger. Konklusionen är väl att man hinner med ganska mycket på två fruktansvärt korta dagar.
Hur som haver, det är skönt med lite arbetsvecka igen. Då kan jag ju sitta på jobbet mellan 9-18 och softa. Spela spel, prata med Jonaz, kolla när kollegorna svettas och hetsar runt, leka på MSN, läsa bloggar, aftonbladet och wikipedifiera. Tänk vad bra ändå. Men faktiskt, detta med turistandet gick över förväntan - Barcelona är inte tråkigt och intetsägande ännu.
grattis på 14 februari
14 February 2008 | Gnäll, Kommers, Vardagsbetraktelser | 1 Response
Jag har fått besök här nere i stan. Antingen hemma i lägenheten eller virrandes på någon av gatorna är min lilla mor och jag har lite dåligt samvete för att jag jobbar idag och därmed lämnar henne i sticket. Nåväl; utrustad med stadskarta, en liten lapp med hemadressen på och muntliga instruktioner för hur man tar sig till mataffären eller bageriet så skall det nog trots allt gå vägen. Jag jobbar som bekant till 18 och hoppeligen har hon lyckats underhålla sig någorlunda fram till dess. Men dåligt samvete, det har jag.
Och det var den 14 februari. Himla trevligt. Jag är ju ingen sådan där tjejig tjej som förväntar mig eller ens trånar efter gulliga småsaker eller traditionella “romantiska” kärleksgåvor. Det jag däremot skulle vara tacksam över och bli glad för är just tid att spendera tillsammans. Tid. Eller bara att han den där någon dödar tystnaden och bevisar någon slags poäng. Då är det grattis jävla valentine’s day indeed.
Annars var planerna att mamma och jag skulle ut och äta något gott ikväll, dricka lite spanskt rioja och kika lite på Barcelona. Dessvärre är det en dålig första dag för henne att vara här eftersom det duggar och är allmänt grått och ruggigt. Det måste ha med datumet att göra.
29 dagar
11 February 2008 | Insikter, Sporta mitt liv om du förmår dig | No Responses
Om 4 veckor flyttar jag till Sverige igen. Linköping blir destinationen och Bollnäs blir blott en mellanlandning. Jag chansar, jag kastar mig ut, jag provar - varför inte? Jag har väl inte riktigt lekt klart ännu men jag antar att man kan fortsätta lite smått när man väl är på hemmaplan. Det är väl egentligen däri allt ligger; att jag vill hitta hem. Det var längesen och det har varit otaliga omstarter ett tag nu. Det är väl inte så tokigt egentligen men det vore skönt att känna sig tillfreds någonstans. Jag vill ju nästan alltid ha allt. Det är möjligt att jag sänkt ribban litet och därmed insett en massa vettiga saker. Go figure.