Haha, jag bara skrattar - kan inte låta bli. Jag gjorde en handbollsträning med Malmslätts damer igår. Jag skrattar åt formen, åt värken, åt det sinnesjukt roliga som handboll medför, åt mig själv, åt dvärgarna som nyper och biter i alla mina kroppsdelar, åt handbollsvax på smalbenen och kanske främst åt faktum att jag skall spela match idag. Jag skrattar. Jag har inte tränat handboll eller egentligen ens tränat något alls under två års tid. Jag pallrar mig till Kärnahallen och lattjar med trasan i 1.5h och plötsligt skall jag lira match. Handbollen finns i kroppen, formen har jag spritt ut på vägen sedan jag gick från den där sista träningen i Bollnäs Sporthall runt jul 2006.
Kim skrattade, menade att “du kunde ju ha sagt nej till match, haha - nej det kan du ju inte”. Nej, det är väl just det. Sticker någon upp en sådan möjlighet i ansiktet så säger man inte nej, inte jag. Hur ont man än har, hur otränad man än är och hur fantastiskt absurt det hela än verkar. Ordförande ringde in min licens igår kväll. Jag åker till Nyköping idag. Jag tänker svett, blåmärken och lyckorus.
Åhå, men GUD vad roligt! Handboll är bäst. Lycka till på matchen!
Det är skönt att höra dig låta riktigt glad
Och handboll är bra!