Från det minimala bärbara kontoret på buss 830 mot Göteborg. Jag är på väg till Oslo förstås - omvägen kan tyckas löjlig och tidsförsummande men jag kan tycka att det är rätt bra. Som många (alla?) andra hyser jag lite agg mot SJ’s något prekära prissättning. Dels kan jag sitta här, pippla med laptopen, äta frukost, utbilda mig, sova, försvinna med iPoden, planera, ordna och kanske allra främst luta huvudet mot fönstret för att studera landskapet eller bara för att låta tankarna flyta fritt för en stund. Ett alldeles jättebra delmoment av resan är den traditionella Martina-dejten i Götet. Denna gången skall vi fira varandra, åtminstone ta en kaffe och uppdatera oss om vad som sker i den andres tillvaro. Det är fint helt enkelt.
De säger ju att resan är bättre än målet. I det här fallet kan jag inte hålla med. Resan är trots allt lång, stillasittande, fylld av rastlöshet och minst sagt tröttsam eftersom varenda fjortonåring (och förvisso även de äldre) envisas med att spela högt på sina musikmobiler (8 gånger av 10 är det arabmusik eller techno). Men jag vet ju det, att när jag väl rullat in på bussterminalen i Oslo så är allt bra igen. Jag är framme, jag är hemma. Glittret kommer tillbaka till ögonen och han kan aldrig kyssa mig fort nog.
Sen angående handbollen eller kanske skall man benämna den som värken och svedan - det gick hyffsat bra. Över en natt fick jag en 75-årings kropp med smärtande leder, muskler och dovblå märken. Jögga, min co-trainer för 94:orna kunde inte låta bli att klämma och nypas igår på träningen när jag stelt förflyttade min arma kropp över handbollsplanen. Hur som helst - jag fick spela väldigt mycket, så mycket jag ville och klarade av egentligen. Jag skall bara hitta formen igen. Det är ett projekt som får ta tid.
Nu skall jag återgå till Affärsrätten.