anna-karins perceptioner i bloggformat

Så jävla sensuellt.

Där finns så mycket och så ofantligt lite som jag egentligen skulle vilja ha sagt. Sitter på gränsen och dinglar med benen, flinar åt höjdskräcken och njuter av hur vinden tystar verkligen allt annat. Brännande hud och sargat sinne. Spontankollar ryan air’s destinationer, fantiserar om landsbygd och anonymitet. Försöker formulera sinnestillståndet men misslyckas endast till den grad att jag svarar “bra, bara outplånligt trött”. Vet med mig att fallet inte är unikt, övertygar mig om att det är just vad det är. Man har inte rätten att vara melankolisk. Jag målar kognitiva strukturer - benar ut en sektion i taget.

Jag lever i ett med anna-karin-mått mätt smärre kaos. Aktiverar mig, jonglerar, håller en boll lite för länge eller för hårt och får som resultat av det problem med de övriga. Fångar en som jag råkat kasta för långt åt höger, biter mig i läppen och försöker finna fokus på den som näst i tur dimper ned i handflatan. Koncentrerar mig, fixerar kroppen i någon slags spänd avslappnad position. Kastar, kastar, råkar åter igen hålla en boll för hårt och länge, “t.o.m. ömt” tänker jag. Stryker en hårtes ur pannan, förstår hur bekymmersrynkan blir mer och mer vanlig i vardagen, brister ut i skratt, stirrar bort en tår, sorterar underkläder och låtsas få ordning. Bitterljuva anspänning, kasta - fånga - kasta igen.

Jag fann sinnesro på Hafjell.

genusfiering, könsmärkning, könsneutralitet, genderisering, könskodning, genuskontrakt, könsarbetsdelning (horisontell och vertikal), genussystem, könsregim, genusordning, könsmaktssystem, segregering och hierarkisering, förhärskande genusrelationer, samhällelig skiktning av manligt och kvinnligt, “genus är liktydigt med socialt kön, att skiljas från biologiskt kön.”, könens isärhållande och mannens normprimat..

Men vad roligt! Nu fikar vi.

Jag skall erkänna att avståndet plågar mig.

Jag är lite rädd för att formulera en viss tanke. Rädd för att sätta ett frö i hjärnbarken som kommer att gro och gro och gödas av tvivel, rädsla, svårmod och press. Lite rädd för att jag kan komma fram till saker om mig själv som inte allt verkar särskilt passande för situationen eller framtidsförnuftiga. Så jag trycker undan tanken, knyter näven kring det där fröet som trots allt redan ligger i min hand och retar mig med sin blott minimala men likväl tungt tryckande existens. Ja se där Anna-Karin, din överanalyserande höna, sådana frön ger man upphov till när man balanserar mellan blåblå impulsivitet och norrländskt snusförnuft. Då återstår bara att kasta fanskapet över axeln eller införskaffa planteringsjord och omsorgsfullt låta det växa i en kruka.

Har ni märkt hur man ibland hittar tidshål i natten? Små glapp där världen står still, där sekundvisaren slutar med sittt envisa tickande och där det trygga, stora mörkret liksom omsluter en, håller en ömt och förvissar oss om att just i den här lugna stunden har du bara dig själv och dina tankar och din avslappnade kropp att fokusera din energi till. I det här tysta och stillsamma ögonblicket av din vardag kan du låta tankarna sväva fritt - inga konklusioner krävs och inga manande borden, planeringar eller orosmoln behövs tas hänsyn till. Det är som en dörrpost, det här glappet, man lägger sällan märke till när man väl går genom eller står i den eftersom momentet i sig bara är en passage, en väg till något och passerar lika snabbt som det faktiskt kom. Fokus har man redan lagt på vad som är innanför, utanför eller bortom men stannar man upp just efter frizonen och efter att ha fraterniserat ordentligt med sina abstrakta, lösryckta tankar så inser man stilla att man just lyckats pausera faktiskt hela sin värld. Jag minns aldrig efteråt vad jag tänkte. Jag är inte säker på vad jag ville ha sagt med detta, bara njut av tidshålen.

Jag gjorde ett utkast till ett blogginlägg som jag döpte till “play it safe”, där behandlade jag hur människor agerar; huruvida de kastar sig in i skumpiga, branta och omtumlande situationer, om de så att säga “doppar tån i vattnet innan de slänger sig i” som det spanska uttrycket säger eller eventuellt inte vågar alls för att rädslan, oron, osäkerheten eller trygghetsträngtan är för stark. Nå, jag publicerade aldrig för jag argumenterade fortfarande med mig själv i frågan. När jag sen fått lite ordning på min ståndpunkt och lidit andnöd i åtminstone nästan två hela dygn blev hela tankegången korrupt genom att jag fick ett par ord.

Ord, förstår ni, visst jag förespråkar handling framför allt men ord har sådan kraft att de kan köra hela din kropp i tumlaren, söva dig så rofyllt, vackert och harmoniskt eller ge dig värsta sortens klaustrofobiska andningssvårigheter. Kanske är det för att jag är en hejare på betapet, kanske är det för att jag är en pretentiös språkerotika, kanske kanske kanske skall vi kalla mig en gudförgäten jävla romantiker.

Haha, - vet ni hur det känns när man inte kan knyta sina händer? Beskriv känslan.

På jobbet hinner man ibland skriva under efterbehandlingstiden. Vi får 15 sekunder att avsluta våra ärenden och då swischswoschsurfar man en stund och har riktigt tur får man till och med lite extra väntetid. Jag råder alla som någonsin ger sig in på att ringa kundtjänst för en dagstidning att göra det i slutet av veckan och under lunchtid eller på eftermiddagen.

Det vankas besök idag. Gnnh.

Annars då, internationell civilekonomi med spansk inriktning. Jomen man tackar väl.
Det blev sommar igen och mina förhoppningar om rå höstluft snart igen gick i stöpet.
Bollnäsfil, jävla affär att inte ha Bollnäsfil. What’s a girl from Bogården to do without Bollnäsfil?